Jag ser på era bilder, och jag blir så djävulskt avundsjuk. Vi gick i samma klass i 4-4½ år.

Sen blev jag sjuk, sen blev jag bortglömd.

And it's kinda breaking my heart, att titta på era bilder.

Klass återträffar, utlands semestrar tilsamma, tjej kvällar, och skolgångar och gud vet allt jag är avundsjuk på.

För ni har ett liv, ni lever.

Även fast jag vet att ni har/haft problem, så verkar det ju uppenbarligen inte påverka ert vardagsliv någonting.

Ni har varandra, ni har vänner, ni ska ta studenten i vår och det skulle jag också gjort.

Istället har jag spenderat de senaste 5 åren på sjukhus och blivit hunsad fram och tillbaka som ett stycke kött.

Jag har blivit värre behandlad än skit och så traumatiserad gång på gång att jag inte ens vågar gå en promenad på 10 meter. Och jag är ensam, jag är så jävla ensam.

Jag vill inte ha nå jävla plåster på såren försäkringspengar och skit, jag vill ha mitt liv tillbaka.

Men jag är så pass ärrad att jag knappt vet om jag kommer kunna överleva, ärrad på insidan och ut.

Jag har förlorat så mycket, så mycket.

Jag har behövd vända om helt och hållet. Jag kan kolla på en bild på mig själv utan att veta vem det är.

Och hur fan blev det så här.

Jag vill vara normal, jag vill vara frisk. Jag vill gå och fika med vänner och bränna pengar på överflödiga klädesplagg, jag vill ha tillbaka min kropp, hela min kropp, precis som den var då. Hel frisk och ren.

Jag vill vara ute och röja på stan och jag vill ta min fucking jävla student i vår med mina hypotetiska vänner.

Jag vill inte vara den där, som ingen orkar med längre. Den som alltid blir ensam kvar.

Den som ständigt hamnar i kläm mellan socialkontor och psykiatriska slutenvårdsavdelningar.

Jag vill vara en fattig jävla student med mina fläckfria betyg.

Åh jag är bitter jag är så bitter för livet ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST och jag gråter när jag skriver detta.

Jag har förlorat så mycket, jag har förlorat mig själv, jag har förlorat mina vänner. Och vissa har jag förlorat förevigt för fan i helvetet jävla döden, jävla sjukhus, jävla cancer, jävla psykiska sjukdomar, jävla psykoser.

Och jävla jävla helvete vad bitter jag är.

Jag är så arg, så arg att folk är så ytliga, så ytterst jävla puckade.

Jag saknar att ha någon som bryr sig, inte en psykolog, inte en soc tant. En vän, en klass kamrat.

Men jag och männskligheten talar tydligen olika språk.

Jag går till min jävla idiotiska dagbehandling och träffar alla jävla puckade idioter.

Varför ska min värld vara så isolerad till psykiatrin.

När folk träffar mig för första gången så frågar de vilka diagnoser jag har och inte vad jag har för favorit intressen.

Jag är ingen fucking jävla diagnos, men tacka fan att jag ska leva med dem i resten av mitt liv och vara tvungen att medicinera mig till max i resten av livet för att inte falla ihop totalt.

Kroniker kroniker kroniker,

Överallt står det kroniker.

FAN TA MÄNSKLIGHETEN.

Jag vill bara göra allt ogjort. Ångra varje steg.

Jag är en skam och en belastning, och jag vette fan om jag kommer bli så mycket mer än det.

Så tänk på det, när ni klagar över för mycket läxor och prov, var glada att ni har några.

När ni förbannar er över att ni inte hittar någon studentklänning, så ska ni va riktigt jävla glada över att ni får ta studenten. Eller när en av era hundratals vänner möjligtvis ställer in en shoppingrunda, var glada att ni har en vän, var glada över att ni kan vistas bland folk, var glada över att åtminstonde någon annan utav de resterande 99 vännerna vill träffa er.

För vet ni, jag är ensam.

Vet ni, jag har förlorat.

Och inte nog med det, nu har döden hälsat på mig igen.

Så idag förbannar jag era gudar och jag skriker åt universum.

För från och med nu spelar ingenting någon roll längre, hur mycket jag än kämpar så kan jag aldrig bli som ni.

Hur mycket jag än kämpar så kan jag inte bli hel igen.

(Och nu håller mitt jävla alarm på och tjuter på mig, för å vad trevligt det är medicin dags (ja ibland kan jag vara ironisk) smaskigt, skål ta me fan jävla idioter)