Jag är utskriven från St.Göran nu, men det var inte detta jag ville tala om med detta inlägg.

Det var inte heller denna djävulska ångest jag ville ängna mitt inlägg till, eller att jag känner mig så ytterst liten ensam och rädd ut.

Utan detta inlägg tillägnar jag mitt hem.

 

Idag är det exakt tre år sedan jag satte mig i en silvrig skåpbil och såg mitt liv, mina vänner, mina beskyddare och mitt älskade trygga hem försvinna ur sikte från backspegeln på bilen.

Med tårar upp i halsen, sittandes bredvid min beskyddare mitt hjälp jag, min extra mamma och samtidigt min bäste vän.

Jag blev tvungen att lämna allt, det kalla mögliga huset med dess källar gångar...det älskade älskade huset, hemtrevligt illaluktande pappersmassefabriken, mitt rum, den lilla byhåla jag växt mig trygg i, bland det enda stället i världen som jag hittade mig fram igenom. 

Tryggheten jag blev tvungen att lämna den, lämna tryggheten och med det mitt hem.

Nu bor jag i ett nyproducerat pappkåkshus, jag vågar knappt sätta en tå utanför dörren.

Ett "lyxigt" och fint område, nära till stranden eller snarare nära till helvetet allt jävla skit som förstörde mig.

Jag förlorade inte bara mitt trygga hem uppe i skutskär utan även mitt barndoms hem, alla minnen min idyll jag saknar det. 

Känslan av trygghet av att verkligen känna att man hör hem, av att hitta och våga gå ensam en fredags kväll.

mitt hem min borg mitt liv. Jag saknar det.

Jag saknar att helt ärligt säga att: Nu ska jag hem.