Jag vill skrika rätt ut.

JAG VILL HEM!

KOM TILLBAKA!

DU FÅR INTE LÄMNA MIG SÅ HÄR, INGEN!

Men det gör ingen nytta.

Jag längtar hem, jag längtar efter min aningen dysfunktionella extra familj i vårt stora tegel komplex.

Så mycket ångest, men kärleken tog över på något sätt.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut och jag skulle göra vd som helst för att få det tillbaka, få dem tillbaka.

Få tryggheten och kärleken.

När vi desperat försökte övervinna våra demoner.

Jag var så hel som jag någonsin kan bli då.

För saker förstördes i mig, men detta limade ihop mig och pusslade mig rätt,

bit för bit plockas jag isär och nu är jag en röra av bitar och fragment.

Jag vill hem.

Och jag vill att du kommer tillbaka nu, du Isabelle du.

Jag vill att DU komemr tillbaka.

Och jag vill att någon omfamnar mig, precis som jag blev omfamnad då.

Jag vill att någon kommer till min undersättning när ångesten håller på att slita mig i stycken och världen vill sluka mig.

Jag vill att någon finns för mig då, dygnet runt.

Jag vill får möjlighet att lära mig av mina misstag, och jag vill att någon fångar mig när jag faller.

Jag vill kunna skratta på riktigt, för jag är fast nu.

Och allt är på lådsas, inget är ärligt, allt känns falskt.

Jag är en skugga, ett skal en storm.

Och jag vill tillbaka dit, då, dem.

Jag vill finna er igen.

Jag vill finna mitt liv, mitt hem.