Hur mycket ska en människa behöva orka egentligen?

Och hur kan det vara så stor skillnad på folk och folk?

Vartenda minne gör ont och värker, jag känner mig infekterad inuti.

Jag vill glömma men ändå inte, jag vill ångra och få ogjort.

Även om det onda tagit med sig något slags gott.

Jag orkar inte längre, jag orkar inte minnas, jag orkar inte ha band som knyter mig fast.

Då kan jag inte göra någon besviken, framför allt mig själv.

Då kan jag ta mig långt långt härifrån, eller dö med ett samvete så rent så rent.

Hemska, onda tider, med fina minnen.

Men jag är beredd att offra det fina för att slippa det onda.

Jag svamlar, jag vet.
Fast egentligen vet jag inte ett skit, jag vet inte vad jag ska tro längre.

Jag bara känner, och nu känner jag att det inte finns en enda chans i helvetet att klara mig, bli bra bli frisk bli någon jag känner igen.

Vart enda minne gör så ont ont ont och ingen förstår längre, ingen, inte ens jag.

Alla mina hjälp-jag har lämnat mig, gått vidare.

Jag önskar att fem ord kunde beskriva detta för någon, detta som händer inom mig.

Fem ord, istället för tusen.

[Jag orkar inte, lämna mig nu om det inte redan är gjort, det går bara utför härifrån]