Vi vinner ingen tid, och vi får inte vänja oss för då är allting förstört.
Det är så lätt triggat, det där som gör så ont i mig.
Det där som jag så gärna skulle ha någon att prata med,
Någon som förstod.
Vart jag än vänder mig så ser jag tusentals minnen som flyger förbi.
Dagar har gått, veckor månader, år.
Den där rotlösheten, alldeles vilsen.
Fylld av saknad och smärta.
Upptagen i en kamp.
Jag känner mig så ensam, så ensam,
och vad gör jag, jag isolerar mig.
Rymmer bort från den smärtasamma sanningen.
Och nej det finns inga ord som beskriver det här,
inget ljud, inte ens ett skrik.
Inte en flod av tårar heller.
Och det är så långt jag kommer nu,
Åter till att älta, älta tills hjärnan blir friterad.
Kommentarer
Trackback
