Ensam som fan och störd som få.

Frustration i mängder, minnen som gör ont.
En känsla som är svår, vad fan har jag gjort.
Jag blir så deprimerad över alla lyckliga jäklar,
eller snarare vad gick fel jag vill också ha ett liv där en dålig hårdag är det enda som känns svårt.
Jag känner mig sviken, bedragen.
Vad gjorde jag för något annorlunda.
Varför fick inte jag er fulla uppmärksamhet.
Det låter som om jag svamlar nu, och det gör jag för min hjärna mina tankar går snabbare än ljusets hastighet och allt förvandlas till en spya utav ord.
Jag låser in mig själv igen och önskar att jag kunde få allting ogjort.
Men så här är edt, det är sanningen.
Den suger, en käftsmäll ett sammanbrott.
Jag känner mig som en utomjording, som om jag kommer från en annan planet,
och ibland, ibland blir den knslan för stark eller tankarna för många och då sitter jag här en tisdags kväll i jävla november som kalendern skriker så stort.
Men jag är kvar där, där jag såg dig sist, jag är kvar.
Inte du, jag existerar och det gör inte du.
Ja då sitter jag här med alla tankar alla känslor och allt som går så fort.
Då sitter jag här ensam som fan, störd som få.
Jag vill inte få någon sympati uppmärksamhet.
Vara ett offer en sjukdom ytterligare en patient.
Inte ens hämnd duger nu.
Täcket över huvudet, stänga ögonen.
Blunda och låta det som skedde ske och det som ska ske likamed.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0