Idag är en sorgens-dag.

Vi hade en ängel till låns, och nu är hon inte längre bland oss.

De senaste tre dagarna så har jag i princip bara suttit under ett täcke i soffan med hundarna.

The great depression är påväg och då blir övriga saker för svåra att hantera.

Jag har satt på mig ett slags stenansikte, men när jag åkte ut till minneslunden (kunde inte åka till graven) såg ljusen, blommorna. Och det kändes som om jag åkte tillbaka i tiden. Måndagen den 16 november 2009, det vill säga dagen efter du dog så åkte jag dit till just denna minneslund, då krossades mitt stenansikte.

Tårarna rann ner för kinderna och jag trodde att benen skulle ge vika. 

- Jag saknar dig, jag saknar dig så. 

Du var inte den första jag förlorat och inte den sista heller.

De säger att det blir lättare med tiden, men tiden läker inga sår det vet jag allt för väl. 

Min lilla älskade värdefulla ängel, även om jag vet/förstår så kan jag inte sluta fråga mig själv.

Hur tänkte du egentligen, hur tänkte du? 



Vila i frid nu min vän, jag ska bevara ditt minne.

Ditt oskyldiga minne så rent och fint.

<3