Jag räknar ned minuterna och sekunderna fram till domedagen.
Min domedag, det såkallade "nya" året som är allt annat än gott.
År efter år så bygger man upp förväntningar och ett slags hopp.
Hoppet om något nytt, ett slut på misären och plågan.
Men det där slutet finns inte i sikte är jag rädd för.
Jag känner mig så ensam, så ensam och obefintligt liten.
Jag fasar för saker som ej har skett, och för saker som ska ske.
Det känns som om jag binder upp mig på ett avtal, ett avtal jag mer och mer känner att jag inte kan hålla.
En lögn, ett evigt lidande.
Men jag vet hur ont det gör, det vet jag tro mig.
Jag inser att ett sådant val skulle skada någon annan (precis som jag blivit skadad själv).
Jag inser att dett valet skulle krossa andras värld...förgott, förevigt.
Jag orkar inte mer, inte ett år till. Snälla inte ett år till, jag har försökt så många gånger förr.
Jag har kämpat och gråtit.
Jag har saknat och geggat runt i en mardröm till ångestgyttja.
Jag har legat i bottenslammet och krälat.
Bönat och bett på mina bara knän att snälla, snälla någon. Skona mig.
Skona mig från detta lidande.
Hjälp mig, för jag behöver dig.
Jag behöver dig mer än någonsin nu.
Jag är rädd, jag är vilse, jag är trött och jag vill ha din närhet nu.

Ibland så önskar jag att jag kunde vända mig om och säga: "God natt soldater".
(Och sedan somna in)

Men jag vet,
Att jag kan inte lämna er nu.