Nu är det en sådan där hemsk vecka med årsdagar och månadsdagar osv osv.

Din födelsedag, begravning.

Och isabelle, lilla lilla isabelle.

Ingen av er var beredda att gå än.

Jag har dina sista ord klingandes i mitt huvud: "Jag hoppas du överlever tills du känner att du kan börja leva på riktigt"

Och nina, jag var så rädd. Du var så skör, så sjuk och vi alla kände ångesten, du ville inte.

Du hade inte levt klart, ingen av er.

Men vi försökte vara en familj ända in i det sista, vi höll ihop så gott vi kunde.

Och du sa att du var glad.

Du var glad att du fått spendera dina sista ca 2 år, med oss, intensivt, som den familj vi var.

Du var glad att du fått lära känna din familj på riktigt.

Och så kom döden hand ihand med cancern.

Och du var tvugna att lämna oss, alla satt vi helt maktlösa, det fanns inget att göra, förutom att finnas där.

Och sedan somnade du in.

Hur kan man bara somna in.

Hur kan man vara levande den ena sekunden och sedan bara somna.

Somna förgott, och aldrig mer öppna ögonn igen.

Jag saknar dig, jag saknar er.

Isabelle, jag önskar att du väntat. 
Jag önskar att de hade tagit hand om dig, på riktigt.

Men det är bara byrokrati och pengar nu för tiden.

Jag kämpar på, en dag i taget.

Men jag är trött, så innerligt trött på detta kämpandet.

Finns det en framtid?

Finns det ett liv under all denna smärta, sorg och röra av minnen.

Finns det något konstant.

Är det någonting, någon som kommer stanna.

8år i helvetet.
Tillslut kan man inte lita på ett ord någon säger.

Att någon ska ta sitt ansvar.

Att någon ska skydda en och stå upp för en för vi var barn.

Vi var BARN, 16 år.

Och någon skulle ha tagit sitt ansvar, fast istället så hamnar man i det stora gräns landet.

Sprickan där barn försvinner.

8 år i helvetet och jag är så trött.
Mina känslor susar runt i ett vaccum.

Tomheten, saknaden och krigssåren.

Sorgen över att livet inte vill mig väl.

Och så frågar jag mig själv igen,

Är det värt det.

Är det värt kämpandet.
Ge mig frid.
Jag vill leva i frid.

 

Och ni får vila i frid mina änglar.