Vad ska man göra när impulserna bara skriker i en.

När de får en att känna sig så värdelös.
En börda, pest. En parasit.
Du hör inte hemma här.

Du kommer aldrig bli frisk, självständig.

Vill de att jag ska ge upp, bara lägga mig ned.

Behandling efter behandling.

Misslyckat.

Vad är det för fel på mig?
Varför hjälper det inte, varför blir jag inte fri från det här.

varför blir jag inte fri från mig själv.

År efter år efter år.
Hoppet kommer och hälsar på då och då.

Och jag är vart enda gång så naiv att jag tänker att NU denna gång kanske det blir bra.

Jag är inne på min sjätte eller sjunde behandling...jag kan inte ens hålla räkningen längre.
Men inget fungerar, jag har testat alla former.

Nu är de tvungna att gissa.

Skapa en behandling, för jag passar inte in i någons ramar.
Jag behöver tid och trygghet, tillit som näst intill ingen kan ge mig.

Frustrationen byggs upp och känslorna löper amok.
Jag måste klara det den här gången.

Det känns lite som lyckas eller dö.