Smärtan, värken den sitter så långt in.
Jag vet inte vad jag ska göra längre.

Humöret åker åt alla håll och kanter, jag stöter bort de som står mig närmast.

Jag stöter bort alla.

Det här är min skit, min röra, mitt smuts och jag vill inte blanda in någon i det.

Jag går runt som en känslolös robot, men ändå värker det så långt in.
Hur kan man känna men samtidigt vara så tom.

Ensamheten, att känna sig så innerligt ensam.

Att vara så ensam och samtidigt inte klara av att vistas med andra människor.

Människan är en kompliserad art med signaler jag inte förstår.

Jag känner mig så främmande, inte bara med andra utan även med mig själv.

Jag får panikkänslor, jag måste ut, jag måste bort.

Det här ör inte min kropp, det här är inte mitt.

Men jag är fast med det, jag måste lära mig leva med det.
Men med den här kroppen, den här känslan så finns det inget liv.

Det känns som om alt i min närhet dör, blommar ut.

Jag vill känna, jag vill känna något riktigt, något annat än det här.

Smärtan, hur paradoxalt är det inte.

Att bota smärta med smärta.
Ont mot ont.
Jag vill känna att jag...lever?

Nej, nu är det dags att ta ytteligare några chill-pills (lagligt utskrivna) och försöka dämpa bruset och sorlet i mitt huvud, min hela kropp. 
Jag vill inte att denna känsla ska leda till en blodig röra.

Jag är klar med det, det vill jag inte känna till.

Hon som överlevde kanske?, hon som borde ha varit du.