Lilla älva, jag saknar dig idag.

Precis som varje dag.

Varje minut och varje andetag.

Om några månader fyller jag 20 år,

Men du består, du kommer alltid vara 16 år.

Du kommer alltid vara lika ung som den dag du valde att ditt hjärta skulle sluta slå.
Du kommer alltid vara saknad,

En del av mitt liv.

En plats i mitt hjärta, slag efter slag.

Jag har svårt att se en framtid, men om jag tänker efter så är det framtiden jag lever i nu.

Jag är inte 16 år längre, 

Jag sitter inte inlås bakom murar längre, bokstavligen.

De murar som existerar är de jag byggt upp själv,

För att skydda mig från världen och den ondska som vi alla lever i.

Med det förlorar jag en sak,

Jag saknar det fina, det roliga, de framsteg som faktiskt finns.

Men jag måste skydda mig ett tag.

Jag är ömtålig, ömtåligare än glas.

Du var ömtålig isabelle.

Du ville riva alla murar, för dom kvävde dig.

Du hade ambitioner, den enorma längtan och driften av ett liv.

Ett liv fritt från soc och statens berlinermur.

Du rev det du byggt upp,

för fort, för stort.

Du var inte redo för världen och världen var inte redo för dig.

Det svängde så snabbt,

så snabbt att du inte märkte det själv.

Och nu sitter jag här, dina vänner och din familj.

I saknad, med sorger i våra händer,

Sorger vi inte kan förmå att hantera.

Sorgen du la i våra händer,

Den enorma sorgen du gav oss när du valde att avsluta ditt liv.

Men jag lever än, jag kämpar mig fram och en dag kanske jag är där,

En dag kanske jag hittar min framtid.

Himlen måste vänta, på gott och på ont.

Det är för smärtsamt att kämpa.

Men varje dag som går frammåt, 

är en dag närmare dig.

Alla ska till himmlen,

fast än är det inte dags att dö.

Jag älskar dig, förevigt och föralltid.

Nu är jag en dag närmare dig.

Närmare framtiden som väntar.

Närmare ålderdomens himmel och dig.

               <3