Nu sitter jag här igen, ont i hela kroppen och alldeles blåslagen.
Jag har mått sämre och sämre den senaste tiden, och igår brast det.
Jag var vaken hela natten, kunde inte förmå mig att blunda.

På morgonen så av vek jag från behandlingshemmet, stängde av telefonen för att inte bli spårad och drev runt på kungsholmen.
Jag stängde mer och mer in mig själv bakom mina murar och tillslut så föll jag till marken.

Värden blev skev och jag viste inte vart jag var, vem jag var, ingenting.

Och återigen så vek civilkuragen in. 
De ringde polisen och när piké bussen dök upp så fick jag panik gånger hundra.

Inte igen, snälla inte igen Patricia.
De löft upp mig och jag gjorde allt för att komma loss, jag blir inte våldsam ivanlig fall.

Men när polisen kommer så gr jag förbi den där spärren.
Vilket resulterade i att jag höll på att välta bil helvetet, fyra poliser dunkade mig mot motorhuven och jag är fortfarande i mitt gränspsykotisk tillstånd eller vad man nu vill kalla det.
Det sista jag minns är att de spänner fast handbojorna så hårt de kan och satte mig i benlåssamtidigt som en skara med folk hade bildats. Jag lyckades frigöra mig från tre poliser och adrenalin påslaget var enormt.

Jag hör sirenerna på bilen, men jag har ingen aning om vad som händer.

Bilfärden är en svart lucka för mig.

Kaoset bröt upp när jag blev mottagen av hela länsakutens (psyk) personalstyrka.
Jag spänns återigen fast, fast den här gången med läder remmar i en bältessäng, återigen.
Ingen vet vem jag är, ingen vet mitt namn och jag undrar om detta är på riktigt eller ej.
Sprutor och återigen sprutor, som vanligt det vill säga.

Jag var så livrädd att jag stängde av helt.
Sedan så började jag lugna ned mig och tiden hade bara flutit bort.
De kom ned personal från 51:an för att identifiera mig.

Efter lång tid och mycket om och men så blev jag befriad från de skavande läder bältena, ett efter ett.
Jag grät mig alldeles tröstlös och jag ville bara hem till Bolinders.

Fast det ville inte överläkaren, precis när han berättat för mig att jag fått ett LPT och ska bli flyttad till avdelningen så ringen föreståndaren på beh.hemmet.

Och dom var precis där jag behövde dom, på psykakuten. 
Jag har nog aldrig blivit så glad av att se de två.

Föreståndaren gick ut och hade ett långt samtal med läkaren, och gissa vad. Han tog bort LPT:t .
På den grund att jag ska ha ständigt vak här, men det kan jag leva med.
Nu sitter jag här på Bolinders yr i huvudet, blåmärken och återigen blåmärken.
Livrädd och personlighets klyvd.

Men jag lever, och det är väll huvudsaken.

Jag både hatar mig själv och tycker synd om mig själv...