Som ett spöke från förr.

Det är mycket som händer och ångest som jag inte står ut.
Som ett spöke från förr så tränger sig minnena på.
Allt jag kan göra då är att gråta och skrika, dämpa med piller, sova runt dygnet.

Jag vill hem, jag vill verkligen hem.
Men jag har ingen jävla aning om vart det är.







Försök inte ta det som är mitt, mitt rum min säng min svär min plats vid bordet.
Jag vet att jag inte är där nu, men mitt hjärta lämnar aldrig det hemmet.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0