Vännen min du var så blyg, men du hade alltid glimten i ögat.
Du ville så mycket, men mest av allt så ville du ha ett liv.
Du var glädjen och ditt leende kunde få vem som helst att smälta.
När vi pratade om livet som vi lämnat bakom oss så blickade du alltid emot en framtid du tillät inte livet att vänta.
Du ville upp ur skiten och överbevisa vart enda människa att alla, ALLA kan ta sig upp (”man måste ju kämpa lite också”).

Man kunde inte undgå ett leende när man vaknade på morgonen och såg dina lappar, dina ord, dina bilder. Och dina ord håller dig evigt levande i mitt minne.
Du hade en bibel, och din bibel var frihet.
Det var Alaska, och precis som filmen slutade så insåg du att vänskap var din frihet.

Jag såg din resa utifrån, jag såg ditt mod, din styrka, din jävla envishet!
Din kämparglöd var smittsam och jag är dig evigt tacksam min vän.
Du har visat mig en annan sida av livet, det låter klyschigt, men då får det göra det.

Jag minns första gången jag såg dig, i din bruna pyjamas med kaninen hårt i famnen.
Vi hade ingen dress code, det var pyjamas, fleece filt och tyll som gällde.
I lilla lilla skutskär så tror jag att alla visste, att vi var från älvgården och vi vägrade skämmas för det.

Du var ömtålig och du var skör, men du hittade alltid någon att hjälpa, någon som du tyckte behövde det mer än dig. Minns du katten Casper, du gav inte upp förens personalen lovade att adoptera den.
Hade du bestämt dig så tog du i med alla krafter i världen och vägrade ge dig.
Du ville hjälpa, och på sätt och vis gjorde du det.

Dagen då du tog ditt liv, så kändes det som om du tog mitt med.
Och när sorgen grävde sig djupare ner, så hatade jag dig för det.
Jag hatade dig, för jag älskade dig och det var dumheter att tro något annat än det.

Men efter drastiska försök att ta mitt liv för att komma närmare dig, så blev jag tillslut så äcklad.
För hur i hela friden skulle jag kunna skada någon, skada någon genom att inte orka mer.
Jag har en plikt och min plikt är att leva, du visade mig det.

På väg hem från barnmedicinska avdelningen, efter ytterligare ett desperat försök:

”Nu är jag hemma igen. Och jag är skärrad, skärrad men tacksam.
Tacksam att jag lever och att jag andas.
Hur ledsen och rädd jag än må vara, så har hon verkligen fått mig att förstå;
att jag betyder någonting.
Att livet är skört men framför allt; att jag vill leva ändå.
Tack vännen min, nu kan du vandra tryggt i din frihet”

Och i frihet ska du få vandra, vare sig himlen finns eller ej.
Din tid på jorden är sedan länge slut, vi hade dig till låns.
Och nu finns du i vinden, i allt som omger mig.
Du var ett lyckopiller, ett skratt, du var en hjälte, du var en vän, du var trogen och omtänksam.
Jag hoppas du har hittat hem.