Idag har jag gjort en stor uppgift.

En uppgift jag har behövt göra för längesedan.

En uppgift jag önskar ger någon förändring till det bättre.

En uppgift jag hoppas är början på något bättre, något starkare.

Friskare, ett friskare liv.

Ett statement; att jag är trött på den här skiten och hoppas att någon hjälper mig, hjälpa mig själv gå...
...Vidare.

Jag är inte naiv, jag vet att jag aldrig kommer bli frisk.

Jag vet att jag kommer behöva leva med extrema toppar och dalar.

Jag vet att jag kommer behöva leva med minnena, ångesten.
Rädslan och tabletterna, min medicin.

Jag vill inte hålla koll på tiden, det gör mig inte väl.

Jag behöver inte räkna dagar, månader och förhoppningsvis år.
Jag räknar sorgen, den håller minnena vid liv.

Men jag behöver inte mäta dagar, när jag sist höll det i min hand.

Jag vet att det här inte är slutet.
Det kommer tillbaka, det har det gjort förr.

Men jag vill inte viga mitt liv åt det.

I mig är det JAG som ska ha kontroll.

Tillslut.

Vad har jag gjort mot mig själv.

Jag var ju bara ett barn.

Det var inte mitt fel, inte ditt fel, möjligtvis deras fel. 
Jag hatar och har hatat mig själv så.

Valen har varit små.

Även fast de ödelagt mitt liv så.

Ett litet steg åt sidan, men stegen blev fler.

Större.

Åren i lidande har varit kaotiska.
Jag har velat dö, förinta mig själv.

Jag har gått ner på mina bara ben, bönat och bett.

-Döda mig, snälla skona mig och döda mig nu.

Åren har gått, ibland sakta.

Ibland alldeles för fort.
Men jag sitter här nu.
Jag är inte 12 år längre, inom några månade fyller jag 20 år.

Den här smärtan, sjukdomen har ändrat mig på sätt man inte kan ana.

Förödande, lamslående.
Krigssår från insidan och ut.

Men idag tog jag ett steg, mot förhoppningsvis något bättre.

Jag tänker inte säga att det är slut.
Men det här är ett statement åt rösterna i väggarna, åren i helvetet, och allt de sa att jag aldrig klarat av.

När jag idag med hjälp av min psykolog och samordnare tömde mitt rum på rakblad.
Nu vill jag att smärtan ska ta slut, åka ut.

Och när jag irrade runt där i mitt rum och försökte leta fram vartenda lilla djävulska rakblad; ca 50 stycken 

fast tejpade bakom möbler, inuti diverse apparater och fickor, alla stälen man kan och inte kan tänka sig att finna ett rakblad på.

Då insåg jag, vilken jävla pundare jag är.

Rakblad efter rakblad, omsorgsfullt gömda för endast mig att hitta.

I alla vinklar och vrår.

Jag överlämnade rakbladen i en apo-dos påse till min sjuksyrra och psykolog som var med mig.

Händerna kunde inte sluta skaka, och jag tänkte: Vad fan är det jag gjort, min livlina.

Endorfiner i all ära, men skammen när man sitter där på närakuten i blodiga kläder.

Och de stirrar på en och alla undrar vad fan jag har gjort.

En riktig endorfinpundare.
Fler gånger än vad som går att räkna på tio fingrar och tio tår flera gånger om.

20 stygn, 30,40,50...

När jag nådde 75, då höll det inte.

Då skakade jag om mig själv.

Lilla Patricia, vad har du gjort.
Detta håller inte längre.

Sluta, sluta nu, detta måste du ge upp.

Idag tog jag ett steg, och snart behöver jag ta ett nytt.
Men snälla Patricia 20 år, inga mer rakblad.

Håll ut så långt det går.

Om inte för din skull, så gör det för Patricia...
Rädd, ensam...12 år.