Jag lever nu i en ovisshet, då jag inte vet vad jag sa göra av mitt liv. 

Hur jag ska kunna få någon som helst ordning och reda på mitt liv och den där såkallade vardagen som inte vill existera.
Nu har jag snart bott på Bolinders HVB i en vecka och jag känner mig bekymrad överliv om saker och ting ska lösa sig tillslut. Jag vet att jag aldrig kommer bli frisk, att jag troligtvis kommer behöva äta mediciner i resten av mitt så kallade liv, det har jag fått hör alldeles för många gånger.
Att detta är något jag ska acceptera och "lära mig leva med", men jag vill inte leva med detta.
Sorgen som gör mig knäpp, vanföreställningar utanförskap, totalt nedkörd i skiten.

Jag vägrar, jag vägrar lära mig leva med detta.

Det ska bort, jag vill att allt ska bli som förut, då jag i alla fall trodde jag var frisk.
Jag vägrar inse sanningen och det kanske är det som gör mig så disorienterad, Jag lever i en värld som inte existerar.

Jag lever i "då tiden", tiden jag var frisk, tiden jag bodde i mitt älskade barndoms hem.
Tiden då jag inte var rädd, tiden jag levde ett fritt liv, utan sjukhus väggar, utan mediciner och sprutor, utan sjukdom. Utan det här.

Det är en enorm sorg för mig, det och mycket annat.

Så just nu så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till saker och ting, hur saker ska bli.
Jag önskar jag kunde sudda ut de inte så längre senaste åren.
Jag vill bli mig själv igen, leva mitt liv som det borde ha varit.

(Men det vet du ju Patricia, det vet alla, du kommer aldrig bli dig själv igen, det här är ditt nya jag och det kommer förfölja dig i resten av ditt liv.)