Institutionalisering

En gång i tiden var jag 14 år.
Den tiden var svår, mycket svår.
I huvudet spökade demoner.
De styrde och ställde i mitt liv,
Hur fort jag än sprang så kunde jag inte springa ifrån.
Jag gick på tomgång, det kändes som om jag spelade en skådespelar roll.
När svälten biter taget, då är man helt i dess våld.

De flyttade mig från sjukhus till sjukhus.
Socialtjänsten tog mig,
Och förde bort mig från min enda trygghet.

Min familj, min älskade familj.
Mamma gjorde allt och lite till.
Pappa var alltid vid sidan min.
Min stackars storasyster fick se allt från sidans håll.
Men såg de verkligen henne, hon som kämpade.
Och blev tvungen se sin lillasyster fara illa,
 Ja hon kämpade och slet, hon grät och försökte dra mig åt sitt håll.
Men det hjälpte inte för nu var jag återigen i någon annans våld.
Det dyraste jag har, är älskade familjen min.
Förlåt för alla tårar.
Förlåt för att jag lät dem slita på våra band.

Efter sjukhus och sjukhus, blev murarna högre och taggtråden vassare.
De satte in mig i ett fängelse,
men det verkliga fängelset var kroppen som slets itu av ångesten.
Murarna gav tillslut trygghet, det blev som ett stockholmssyndrom.
Var det jag som var instängd, eller var det världen som blev utestängd.
Ingen skulle kunna skadas då.

Tillslut blev allt för rörigt, bakom murarna passade jag inte kvar.
Men i stora världen, där var allt så väldigt farligt.
Jag levde i ständig rädsla.
Var det ni som blev skyddade från mig, eller jag som blev skyddad,
från dig och dig och dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0