Ensamheten gräver sig längre in, och ovissheten gör mig galen.
Jag vill ha någon som bryr sig, någon som saknar mig.
Jag vill inte vara det här, jag vill ha mitt liv tillbaka.

Alla stulna år, alla känslor av att aldrig räcka till.

Jag vill inte känns mig så liten liten liten. 

Jag vill ha ett liv,ett liv...

Jag blir så bitter av att se alla så glada, sociala.
Jag undrar vad jag gjort för fel för att förtjäna det här.

Jag undrar vad jag gjort för fel för att aldrig bli accepterad.

Jag undrar vad jag gjort för att ingenting är som det skulle vara.
Jag har svikit alla och inte minst mig själv.
Jag är så ensam, men jag stöter bort vart enda människa jag har och har haft bredvid mig.

Vännen min du var så blyg, men du hade alltid glimten i ögat.
Du ville så mycket, men mest av allt så ville du ha ett liv.
Du var glädjen och ditt leende kunde få vem som helst att smälta.
När vi pratade om livet som vi lämnat bakom oss så blickade du alltid emot en framtid du tillät inte livet att vänta.
Du ville upp ur skiten och överbevisa vart enda människa att alla, ALLA kan ta sig upp (”man måste ju kämpa lite också”).

Man kunde inte undgå ett leende när man vaknade på morgonen och såg dina lappar, dina ord, dina bilder. Och dina ord håller dig evigt levande i mitt minne.
Du hade en bibel, och din bibel var frihet.
Det var Alaska, och precis som filmen slutade så insåg du att vänskap var din frihet.

Jag såg din resa utifrån, jag såg ditt mod, din styrka, din jävla envishet!
Din kämparglöd var smittsam och jag är dig evigt tacksam min vän.
Du har visat mig en annan sida av livet, det låter klyschigt, men då får det göra det.

Jag minns första gången jag såg dig, i din bruna pyjamas med kaninen hårt i famnen.
Vi hade ingen dress code, det var pyjamas, fleece filt och tyll som gällde.
I lilla lilla skutskär så tror jag att alla visste, att vi var från älvgården och vi vägrade skämmas för det.

Du var ömtålig och du var skör, men du hittade alltid någon att hjälpa, någon som du tyckte behövde det mer än dig. Minns du katten Casper, du gav inte upp förens personalen lovade att adoptera den.
Hade du bestämt dig så tog du i med alla krafter i världen och vägrade ge dig.
Du ville hjälpa, och på sätt och vis gjorde du det.

Dagen då du tog ditt liv, så kändes det som om du tog mitt med.
Och när sorgen grävde sig djupare ner, så hatade jag dig för det.
Jag hatade dig, för jag älskade dig och det var dumheter att tro något annat än det.

Men efter drastiska försök att ta mitt liv för att komma närmare dig, så blev jag tillslut så äcklad.
För hur i hela friden skulle jag kunna skada någon, skada någon genom att inte orka mer.
Jag har en plikt och min plikt är att leva, du visade mig det.

På väg hem från barnmedicinska avdelningen, efter ytterligare ett desperat försök:

”Nu är jag hemma igen. Och jag är skärrad, skärrad men tacksam.
Tacksam att jag lever och att jag andas.
Hur ledsen och rädd jag än må vara, så har hon verkligen fått mig att förstå;
att jag betyder någonting.
Att livet är skört men framför allt; att jag vill leva ändå.
Tack vännen min, nu kan du vandra tryggt i din frihet”

Och i frihet ska du få vandra, vare sig himlen finns eller ej.
Din tid på jorden är sedan länge slut, vi hade dig till låns.
Och nu finns du i vinden, i allt som omger mig.
Du var ett lyckopiller, ett skratt, du var en hjälte, du var en vän, du var trogen och omtänksam.
Jag hoppas du har hittat hem.

Vad vet du om mig, ärligt talat?
Vet du allting om smutsen och skammen, förlorade åren.
Slagen och sparkarna.
Vet du allt om sorgen som äter upp mig inombords, om minnena som plågar mig ända tills jag får nog.
Tills jag får nog och vägrar leva, vägrar kämpa, vägrar existera.
Vet du allt om det liv jag förlorat, att jag var en människa.
En fungerande människa ända tills de tog det ifrån mig, tills de tog det med våld.
Vet du att de slutar bry sig efter åren, folk får nog och de ger sig av.
Vet du att man kan känna en smärta så starkt, så starkt att det känns som om man ramlar i bitar, faller ihop, att till och med kroppen får nog.
Kroppen får nog av alla hårda slag, av alla hårda ord, en riktig käftsmäll.
Tillslut får alla nog.
Man blir en börda, en dödvikt.
Och vet du vad de gör mot barnen, barnen som tappat hoppet, barnen som blir bortsliten ifrån sin egen mor.
De skickar en genom land och rike, låser in en från deras sista ljus.
Bakom galler och taggtråd, bakom murar och ståldörrar, i en cell så liten och i en värld så stor.
De skadade barnen skadas mer, man har ingen talan, man har inga ord.
Bara en rädsla som är alldeles för stor.
Vet du vad de gör med barnen?
De låser fast en så hårt de kan, med bälten och handbojor och talar högt och tydligt om Att allt är ditt fel.
Din rätt är helt borttagen från dig, du har blivit skadad så djupt, trasig utan möjlighet att bli hel igen.

Och allt Patricia, ALLT är ditt fel.

Jag är så jävla lätt road ibland. 

(Det är inte lika roligt att det känns som om jag fått lungpesten eller något just nu.)

Nu har jag snart bott en månad på behandlingshem.
Det känns lite som att vrida tillbaka tiden, som att gör om allt på nytt fast under andra omständigheter.
Jag har inte släppt den där såkallade spärren och det känns som om jag snart är på väg att explodera, eller snarare implodera.
Jag tänker för mycket och jag är återigen en behandlingshemsbo.

När jag tänker på tiden, åren så blir det bara så fel.

Jag har gått igenom saker som har förändrat mig.

Jag har gått igenom tid som har gjort mig till en annan person.

Och när jag sitter här, snart 20 år så önskar jag att någon hade varit snällare mot 13 åriga patricia, inte minst jag själv.
Förvirring och extas.

Ähh, nu tänker jag för mycket igen.

 

Förlåt för alla hårda ord.
Förlåt för alla kämpiga år.
Förlåt för att min sjukdom har skadat dig.
Förlåt för att livet inte blev som vi förutsatt.
Förlåt för att jag svikit dig.
Förlåt för att jag gjort revolt.

Jag älskar dig mamma, det har jag gjort hela tiden, även om jag visat dig andra sidor.
Jag är tacksam att jag har dig.
Jag är tacksam för allt du gjort.
Jag är tacksam för att du sagt nej.
Jag är tacksam för att du räddat mig.
Jag är tacksam att du hållt mig vid liv, oavsett hur många mil och lagar som varit emellan oss.
Jag är tacksam att du tagit hand om familjen.
Jag är tacksam för at du aldrig har gett upp.

Jag är ledsen mamma för all smärta jag försatt dig i.
Men jag älskar dig det vet du.
Är det sant att du har det lättare nu?
Är det sant allt de sagt, att jag är en börda och att du får vila nu?

Oavsett vad så förstår jag mamma.
Oavsett vad så älskar jag dig 8, runt månen och tillbaka igen.

"A young little girl
so shook up by the world
A young little girl
Whose life took a turn

From a world without fear
to a world where everything with meaning dissapeared
What happened to your life little girl?
Where are your mummy?

You keep searching in the dirt
keep searching fore some meaning
But you're going blind
and the only thing you see
is nothing else but dirt

And dirt it will be 
until you widen your view
and get out from your black and white tunnel

Open your eyes
don't close them 
or you will go blind

Why don't you listen little girl?
You have turn blind now
Your whole body is infected
with longing for the end

And the end will come
The end vill welcome you
it will wrap its arms around you

You are free
You are free now
But your pain...
You left it for your mummy

Are you in peace with yourself?
With your mind?
Are you living your life now?
In heaven?
Are you living your life in heaven?"

Jag lever nu i en ovisshet, då jag inte vet vad jag sa göra av mitt liv. 

Hur jag ska kunna få någon som helst ordning och reda på mitt liv och den där såkallade vardagen som inte vill existera.
Nu har jag snart bott på Bolinders HVB i en vecka och jag känner mig bekymrad överliv om saker och ting ska lösa sig tillslut. Jag vet att jag aldrig kommer bli frisk, att jag troligtvis kommer behöva äta mediciner i resten av mitt så kallade liv, det har jag fått hör alldeles för många gånger.
Att detta är något jag ska acceptera och "lära mig leva med", men jag vill inte leva med detta.
Sorgen som gör mig knäpp, vanföreställningar utanförskap, totalt nedkörd i skiten.

Jag vägrar, jag vägrar lära mig leva med detta.

Det ska bort, jag vill att allt ska bli som förut, då jag i alla fall trodde jag var frisk.
Jag vägrar inse sanningen och det kanske är det som gör mig så disorienterad, Jag lever i en värld som inte existerar.

Jag lever i "då tiden", tiden jag var frisk, tiden jag bodde i mitt älskade barndoms hem.
Tiden då jag inte var rädd, tiden jag levde ett fritt liv, utan sjukhus väggar, utan mediciner och sprutor, utan sjukdom. Utan det här.

Det är en enorm sorg för mig, det och mycket annat.

Så just nu så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till saker och ting, hur saker ska bli.
Jag önskar jag kunde sudda ut de inte så längre senaste åren.
Jag vill bli mig själv igen, leva mitt liv som det borde ha varit.

(Men det vet du ju Patricia, det vet alla, du kommer aldrig bli dig själv igen, det här är ditt nya jag och det kommer förfölja dig i resten av ditt liv.)

Kuckeliku klockan är…inte ens sju. Jag vaknade kl 05:00 Och nu kan ja inte sova om.

Mådde dåligt igår kväll och längtade hem, men sedan gick vi ut på en lång promenad  och tog lite frisk luft och då blev det bättre, sedan tog vi ytterligare en promenad strax innan jag skulle gå och lägga mig. Smart som jag är så glömde jag såklart alla jackor hemma.

Jag pratade med läkaren igår och hon var intressant, rak och tydlig och det gillar jag. Hon sa att hon varken ska röra mediciner eller diagnoser utan mitt godkännande, vilket är en trygghet för mig. Hon ska däremot beställa ut ALLA journaler och hujedamig vad mycket hon kommer att få läsa, även jag ska få läsa de eftertraktade BUP-journalerna vilket är en enda stor konspiration från deras sida. De på BUP ville inte lämna ut journalerna åt mig då de gjort en lång rad tjänstefel (vilket är anmält från många håll och även av polisen själv) så de ville väl inte att jag ska se den bristfälliga och felaktiga dokumentationen, ”Behandlingen” och deras metodiska bältesläggning på en 14-årig traumatiserad tjej.
Men jaja, det ska bli väldigt intressant, men samtidigt riva upp många gamla ”sår”, sår i själen. Som alltid kommer att vara där, som alltid kommer ha lämnat ett avtryck i mitt liv, som alltid kommer få mig att skaka och gå sönder inombords. Det var en överjävlig tid och än är det tyvärr inte så mycket bättre, it’s the circle of my life…ungefär.

Nu ska jag fortsätta att sitta ensam i min lägenhet och vara uttråkad och vänta på att dagpersonalen kommer och natten vaknar. Möh!

Det är nu första hela dagen för mig på Bolinders HVB.

Jag lyckades somna tillslut och förmiddagen har flytit på. Jag har gjort iordning lså gott jag kan på rummet. Flytten blev ju inte som beräknat då pappa blev sjuk under natten och mamma hade precis opererat foten men hade inga kryckor så hon fick krypa fram. Men personalen kom och hämtade mig med en liten Smart-car (jag har dock inte förstått det smarta med en smart-car då de ät yttepytte små).
Jag hade lite hemlängtan och var besviken på att mamma och pappa inte kunde hjälpa mig att flytta (men de kommer på lördag med mina saker) så jag fick ta en väska med det vitigaste och guppa fram där i den lilla fred-flintstone liknande bilen.

Och idag är första dagen som storstadsbo. Mycket folk, mycket bilar…och asfalt. Inga hundar L
Såsmåningom så ska jag kolla på deras dagverksamhet som ligger i älvsjö, men det lät bra, dock är ju allt så nervöst nu i början och jag tänker hur fel det har gått innan på de boenden och anstalter jag varit på, och jag hoppas verkligen att det blir bra denna gången.

Ett stort orosmoment är den behandling jag gått i med min psykolog, två dagar i veckan i 1½ år.
Min selektiva mutism kommer mer och mer tillbaka och det ororar mig för jag vill kunna prata, våga prata. Det är ju jobbigt att prata i vanliga fall men när den selektiva mutismen slår till så blir det iprincip fysiskt omöjligt att prata och det känns som tortyr att ens få till ett ”Hej”.
Jag tycker att jag borde kommit längre men behandlingen har knappt kunnat påbörjas.
Jag saknar min psykolog  på BUP, det var den enda gången under alla dessa år som jag sett nå framsteg, men så blir man tvungen att sluta bara för att jag fyllde 18. Det var förödande och jag hamnade i denna destruktiva psykiatri/Polis/Bältesläggning/LPT cirkel  IGEN!
Efter det så låg jag länge inne på sjukhus och livet var rent kaosartat.
Sedan gick det så lång tid innan jag hade möjlighet att få en psykolog igen och under den tiden så hade jag lärt mig att rent metodiskt bara stänga av känslorna. Inget kommer in och inget kommer ut.
Vilket gör allt så komplicerat för förut så var jag så rädd för att känna, och nu är all den rädslan sorgen minnena kaoset oron och känslorna inkapslat i mig och jag går runt som en robot alldeles för ofta. Och när känslorna väl kommer fram så blir det totalt sammanbrott och psykakuten nästa.

Det är mycket oro och ältande nu, men jag hoppas det löser sig, jag hoppas någon förstår.